Koreografiska Konstitutet (Marie Fahlin och Rebecca Chentinell) håller just nu på att förbereda ett nytt nummer av tidskriften Koreografisk Journal med tema Text och Koreografi. Numret undersöker relationen mellan text och koreografi som interrelaterade uttryck i en koreografisk praktik. Temat ser specifikt närmare på den konstnärliga texten i relation till och som integrerad del av koreografi, samt lyfter fram konstnärer som arbetar med både en skrivande – och rörelsebaserad praktik. Journalen kommer att innehålla reflekterande texter kring det egna eller andras arbete på detta område, men även textbaserade koreografiska verk där texten – när den läses – manifesteras som rörelse i läsarens kropp.
Numret ges ut den 29:e september med en curaterad release – koreoochgrafi – i samarbete med c.off. Inbjudna gäster kommer då att tillsammans och enskilt lyfta, omvärdera, diskutera och sätta i relation de olika texterna i Koreografisk Journal #5. Inför relseasen tog vi kontakt med Marie Fahlin och Rebecca Chentinell för ett fördjupat samtal om det aktuella numret, deras tankar om relationen mellan text och koreografi, samt tidskriften Koreografisk Journal generellt.
Hur uppkom initiativet Koreografisk Journal, och hur skulle ni beskrivna tidskriftens ambition och dess roll och plats i den samtida branschen?
Det har aldrig tidigare existerat en tidskrift för dans- och koreografiområdet där de verksamma inom det koreografiska fältet, i stort, har svarat för innehållet, även om behovet funnits länge. I samband med att vi initierade Koreografiska Konstitutet, vars ambition var att fungera som en flytande plattform som drev konstnärliga projekt med konstformens utveckling som motiv, såg vi också möjligheten att kunna vara en oberoende utgivare av en journal för konstområdet koreografi.
Dans- och koreografifältet i Sverige kan tyckas relativt litet men är samtidigt väldigt mångfacetterat, vilket även avspeglas i Koreografisk Journal genom skribenternas olika perspektiv. Som kontext skapar journalen en unik inblick i och sammanhang för en fördjupad diskurs, skapar en rörelse och dialog mellan de olika texterna och sätter fältets olika röster i relation till varandra.
Varför är det viktigt att insistera på en tryckt tidskrift i samtidens ”digitala offentlighet”?
Kontexten som en tidskrift genererar är svår att helt översätta i det digitala. Objektet som en tryckt tidskrift innebär, är inte bara viktig för historieskrivningen, att det som tänks och skrivs ska finnas kvar, utan ger innehållet mer dignitet, och har även mer bäring i relation till andra (konst)områden. Det handlar också om den taktila upplevelsen, att en journal i/om koreografi även ska ta läsarens kropp i anspråk kändes helt självklart när vi startade journalen, läsupplevelsen blir en annan.
Ni ger nu ut det femte numret av tidskriften (#1:2013). Mycket kan hända på fem år – det vore intressant att höra hur tidskriftens och er resa med den sett ut?
För oss, och även för många skribenter ur fältet, har Koreografisk Journal inneburit “learning by doing”. Vi hade ingen tidigare erfarenhet av utgivning, även om vi båda har ett starkt intresse för skrivande, likväl som många inom dans- och koreografifältet inte hade särskilt mycket erfarenhet av skrivande med ändamålet att publicera något. Det var viktigt för oss att journalen ändå skulle trycka texter skrivna av verksamma från det egna fältet, att det inte skulle bli ett utifrånperspektiv (vilket redan finns) utan främst fokusera på konstnärernas egna reflektioner, teorier och konstnärliga angelägenheter.
Vi vill också att journalen skall ses som ett långsiktigt existerande forum – något som påverkar hur man tänker kring det egna fältet och sin egen praktik. Att det finns möjlighet att skriva och publicera innebär en avsevärd skillnad för fältet som helhet och dess utveckling.
En skrivandepraktik har blivit allt vanligare, för att inte säga oundviklig, inom de flesta konstområden, bland annat som ett resultat av akademiseringen som fått stort genomslag på dans- och koreografiområdet. Något som märks också i relation till journalen, tendensen är att fler skriver och färre räds att göra det offentligt.
Hur föddes idén till temat för detta nya nummer – Text och Koreografi – och den curaterade releasen koreoochgrafi?
Vi diskuterar fortlöpande olika idéer och teman som skulle vara intressanta för Koreografisk Journal, både utifrån vad vi ser hända i det koreografiska fältet men också utifrån våra egna intressen. Temat Text och Koreografi relaterar till det ökade intresset för skrivande både som konstnärlig verksamhet och produktion men även som olika former för reflektivt arbete och översättande mellan konstformerna inom den egna praktiken.
Efter ett antal utgivna nummer skapar den aktuella tematiken också ett slags självreflekterande ut-/inifrån; en koreografisk journal kring/över/i text och koreografi.
Idén med koreoochgrafi kom som ett svar på att många, läsare och skribenter, gett uttryck för den lite tvetydiga växelverkan mellan att dels få vara själv med sitt läsande men också en önskan om att kunna dela den med andra, i ett gemensamt rum där texten också kan få kropp. Just i det här numret kändes det som en självklarhet att skapa ett sammanhang där text, kropp och olika slag av koreografiskt skrivande och verkande kan samspela på olika sätt. Vi har bjudit in några koreografer och dansare att respondera, om-koreografera, bli koreograferade, skriva och läsa texter och delar av texter i journalen och hoppas att det sammantaget skall ge en upplevelse av och en förståelse för kroppen i texten och texten i kroppen, i rörelse, kanske så som Cristina Caprioli uttryckte det, en kroppsjournal.
I arbetet med Reading edge library framkom en mängd verk som är gränsöverskridande mellan områdena text och koreografi och som söker en plats att synas och tillhandahållas. Att just detta blev temat för ert nya nummer påvisar också en sådan benägenhet. Det verkar finnas ett uppdämt behov av att som rörelsebaserad konstnär också arbeta med text och publikation. Ni nämnde akademiseringen som kräver en skrivandepraktik, men i övrigt hur ser ni på denna tendens?
En aspekt kan kanske vara att det utökade koreografiska fältet både öppnat upp för att förstå skrivande som en “ny” koreografisk praktik, och samtidigt, eller kanske från andra förståelsehorisonter, en återgång till koreografins själva grundprinciper, att skriva dansen. Arbetet med dans och koreografi utövas ju till stor del i språket, dels det vedertagna, men också i specifika terminologier relaterade till individuella konstnärer. Skrivande blir också ett sätt att få syn på, och arbeta med, det egna språket, och där-i-genom den konstnärliga verksamheten. Egentligen är det väl anmärkningsvärt att det inte gjorts mer tidigare, kanske har det bottnat i någon snedvriden idé om koreografer som koreografer och inte som konstnärer (i den konventionella idén om konstnären så har ju artists’ books funnits väldigt länge), men i och med att vi börjat benämna oss själva annorlunda så ökar ju också vårt verksamhetsfält och våra möjligheter att arbeta med koreografi i olika medier, material och format.
En vanlig uppfattning är att dansen som konstform är extra ”svår” att skriva om just på grund av sin ordlösa karaktär, samtidigt som detta inte verkar vara ett problem för den kritiska diskursen inom t.ex. bildkonst. Vad är er uppfattning om hur den kritiska dansreceptionen (eller bristen på densamma) hänger samman med relationen mellan dansen som konstform och skrivande? Är det i allmänhet svårt att formulera sig på adekvata sätt omkring dans, eller bottnar problematiken i något annat?
Möjligen kan det vara så att det är den tänkta mottagaren av texten som behöver “uppgraderas” för att skrivandet skall kunna träda in i ett annat språk. Om den tänkta läsaren skall vara en kulturintresserad “vem som helst” så blir ju språket, och förståelsen, av nödvändighet förenklat. Om en istället föreställer sig en redan initierad och kunnig läsare så skulle språket behöva, och kunna, förhålla sig till det konstnärliga verket på ett, för alla, mer adekvat sätt. Men möjligen handlar problemet inte om att danskonsten är ordlös, utan om att den är “rörlig”, och skrivande uppfattas som “nedtecknad”. Med andra ord så kanske vi skulle ha en annan kritisk miljö om vi hade fler respondenter som var utbildade i koreografi, som förstår den dubbla rörelsen av att dansa-skriva-dansa.
Ser man på å ena sidan tryckt text och å andra sidan scenkonst, kan de till sin karaktär för många kanske uppfattas som väsensskilda. Vad tror ni om den framtida relationen mellan dessa båda områden och dess utövare – kommer de att ytterligare närma sig och genomskära varandra?
Konstnärligt skapande som bedriver en fortgående, undersökande och krävande verksamhet i ett ständigt öppnande av nya flikar/sidor/dörrar närmar sig kanske ofta andra discipliner för att arbetet i sig kräver det. Koreografi utökas och vidgas inifrån, blir flerlagrat och mångskiktat, det kanske kan förstås som olika metoder för att undersöka t.ex. en viss frågeställning eller intresse, från flera olika angreppspunkter. Vi kan hoppas att framtiden är oändlig nog att kunna härbärgera både relationer som kommer att inbegripa närmanden av flera olika slag, andra genomskärningar och nya och gamla förblandningar, samtidigt som vissa inte vill blandas alls. Text och scenkonst kanske kan ses som helt olika uttryck, men det intressanta är ju det som händer mellan dem, där det eventuellt väsensskilda kan existera på samma gång som det upphör att dra åt snarorna runt sig själva.
Med tanke på scenkonstens historia av ett delvis problematiskt förhållande till dokumentation – tror ni att en vilja till skrivande inom koreografifältet hänger samman med en (mer eller mindre medveten) vilja att överhuvudtaget upptas i historieskrivningen? Att göra danskonsten varaktig och därmed giltig?
Viljan till att skriva är nog alldeles för vittomspännande och mångfacetterad för att den skulle kunna definieras som ett behov av en slags soliditet. Det koreografiska skrivandet, eller skrivandet i koreografi, är ett fält där texten i sig också kan förstås som en böjlig, porös, söndertrasande och formerande rörelse. Om den rörelsen går att “fånga” kanske är tveksamt, i de fall rör det sig mer om text om och runt det som ändå inte kan “upptas”. Danskonstens varaktighet finns i dansandet och skrivandet kan vara en inneboende del i koreograferande, båda ingår i historieskrivningen men på olika sätt, och genom och i olika kroppar.
Tack!
Om Koreografiska Konstitutet
Koreografiska Konstitutet är en plattform som föreslår och producerar konstnärliga utvecklingsprojekt för koreografer. Koreografiska Konstitutet rör sig mellan och kompletterar befintliga strukturer inom koreografiområdet. Vi arbetar långsiktigt för konstnärlig utveckling och utökade konstnärliga möjligheter inom och för koreografi som konstområde. Organisationen är flexibel och lyhörd för de konstnärliga behov och intressen som finns både inom fältet och inom verksamheten. Koreografiska Konstitutets skiftande roll och position gör att vi inte är låsta till ett specifikt sätt att producera, skapa, kommunicera eller mötas.
Konstnärliga ledare
Marie Fahlin är utbildad koreograf vid School for New Dance Development, Amsterdam, och har sedan 1992 skapat ett fyrtiotal verk på såväl stora dansscener som i utomhusmiljöer. Marie samarbetar regelbundet i projekt med konstnärer från andra discipliner och driver också konstnärliga utvecklingsprojekt, bl.a. med Filippa Arrias på Kungliga Konsthögskolan, Unheimliche Verbindungen, samt medverkar i forskningsprojekt, Music in Movement, av Stefan Östersjö. Efter arbetet som koreograf och kurator för festival:display, 2011, Moderna Museet, tillsammans med Rebecca Chentinell, har hon fortsatt att utveckla projekt i gränsområdet mellan koreografisk och kuratoriell verksamhet, bl.a. genom Koreografiska Konstitutet. Fahlin är medlem i Weld Company och sedan 2014 doktorand i koreografi vid Stockholms konstnärliga högskola.
Rebecca Chentinell arbetar med dans och koreografi och har sin bas i Stockholm. Hon är utbildad dansare vid Kungliga Svenska Balettskolan samt den forskningsbaserade masterutbildningen i koreografi vid ArtEZ University of the Arts i Holland. Rebecca är en av medlemmarna i the thing och en av grundarna av Diggapony Collaborations. Tillsammans med Marie Fahlin driver hon Koreografiska Konstitutet som bland annat organiserar och kuraterar festival:display samt ger ut Koreografisk Journal. Chentinell är också engagerad i Kulturrådets referensgrupp för dans.
Kolofon
Intervjufrågor: Josefin Gladh
Först publicerad på coff.se